Jason och identitetspolitiken

Debatten om identitetspolitikens effektivit som ett verktyg emot kapitalismen är här igen! Åsa Linderborg argumenterar i Aftonbladet (7/11) (kort sagt) att identitetspolitiken, i kontrast till en vänster- eller socialistkritik, felaktigt fokuserar på politisk korrekthet och enskilda problem och frågor kring särskilda identitetsgrupper (ras, etnicitet, kön etc.). Hon menar att man borde fokusera på klass och det kapitalistiska systemet som det riktiga problemet ansvarigt för diskrimineringen av vissa identitetsgrupper. Judith Kiros håller inte med Linderborg i sitt svar i Dagens Nyheter (10/11), och argumenterar att man visst kan utgå ifrån identitetspolitiken (till exempel feminism, transaktivism, antirasism) som en meningsfull systemkritik av kapitalism tillsammans.

Kritik riktad mot identitetspolitik är inget nytt, och den generalla tesen är att identitetspolitiken inte är tillräckligt radikal som en antikapitalistisk styrka. Kritiken handlar om att identitetspolitik strider för utrymme inom ett fundamentalt antagonistiskt system istället för att strida emot systemet självt; med andra ord, reform istället för revolution. En antikapitalistisk position påstår, å andra sidan, att de enskilda grupperna skulle göra bäst för sig själva i att inte fokusera kritiken bara på vart och ett fall utan också på det exploaterande systemet bakom, som den verkliga orsaken till problemet. Nina Björk använder denna logik som svar på Kiros i Dagens Nyheter (13/11) och påstår att identitetspolitik kan sitta ihop med vänsterpolitik bara där den sistnämnda saknar sin radikala dimension.

Ordet ”identitetspolitik” självt är väldigt brett vilket kan resultera i en förenklad debatt, men i det stora hela innebär det en viss kritik mot staten/samhället/kulturen som syftar på särskilda fall kring en form av uteslutande eller diskriminering mot en viss grupp i samhället. Man ska inte anmärka på identitetspolitikens enskilda mål i sig, de är ju viktiga framsteg emot diskriminering och förtryck. Problemet ligger däremot i dess liberala princip, att på något sätt underskatta kapitalismens förmåga att internalisera opposition och att uppfinna sig på nytt. Marx ansåg att denna kvalitet var väsentlig för kapitalismens överlevande, och utmaningarna ifrån enskilda identitetsgrupper kan i slutändan bli införlivade delar av systemet de ville kritisera i första hand, berövad av alla radikala aspekter. Från ett historiskt perspektiv så blev ”identitetspolitik” populär i samband med växande medelklassgrupper som ville ha tillgång till vissa rättigheter, och efteråt kom tillgången till de lägre klasserna inom samma identitetsgrupp. Till exempel i Norge, det första självständiga landet med universell kvinnlig rösträtt, fick medelklasskvinnor parlamentarisk rösträtt år 1907, sex år innan de lägre klasserna.

Kiros inser själv att möjligheten finns för både identitetspolitik och ”vänsterpolitik” att kompromissas i sitt svar till Linderborg: ”Radikal politik omvandlas snabbt till att ha rätt frisyr”. Emellertid håller hon fast till begreppet att en antirasistisk eller en feministisk inställning till ett kapitalistiskt samhälle kan fokusera på det underliggande systemet och skapa ”radikal förändring” (se hennes tidigare artikel om strukturell rasism). Jag kan föreställa mig ett oändligt spel där identitetsgrupper, genom att undvika det centrala problemet, presenterar problem efter problem som ett efter ett blir avradikaliserade, avpolitiserade, och internaliserade parodier på sig själva. Till exempel ras/kön- stereotyper inom populärkulturen. Erkännandet för diskrimerande grupper finns allt som oftast under kapitalisms exploaterande villkor.

Ett försvar som man ofta träffar på i identitetspolitik är budskapet att den strukturella kritiken väsentligen är idealistisk och att målet just nu är orealistiskt. Detta skapar känslan av omedelbarheten som privilegierar identitetspolitik som verktyg emot diskriminering genom tanken att man måste göra något nu, att vi inte hinner med en stor antikapitalistisk kritik när människorna lider. En djupgående kritik av kapitalism kan till synes komma senare. Denna opposition är dock missvisande, och Kiros använder den i sin artikel: ”Just nu är det viktigt att hitta en balans mellan praktiskt arbete […] och systemkritik.” Omedelbarheten här är sann men den underförstådda kontrasten av en ”systemkritik” som opraktisk är felaktig. Jag anser snarare tvärtom att en radikal antikapitalistisk kritik är det enda sättet där diskriminerade grupper kan avslöja omfattningen av exploateringen/diskrimineringen. Det som Kiros kallar för praktiskt arbete från enskilda grupper kan ofta sluta med fel frågor. Frågor som Linderborg rätt anser som överdriven politisk korrekthet. Ett perfekt exempel av när identitetspolitiken skjuter miste är videon till ”Jag är Jason” kampanjen från förra vintern, och den följande reaktionen till denna.

Det väsentliga problemet med videon det identitetspolitiska perspektivet var att Tomas Ledin var en av de svenska artisterna som var med att stödja Jason Diakité och stå emot diskrimineringen i Sverige (genom att återberätta Diakités tal från riksdagen). Ledin borde inte ha varit med eftersom han är en vit-, hetero-, medelåldersman enligt kritiken. Linderborg ser det här som överdriven politisk korrekthet, men Kiros påstår att kritiken menar att Ledins närvaro i videon försämrar dess potential att blotta den rasistiska strukturen. Emellertid, byggs den här kritiken under förutsättningen att kampanjen/videon innehåller en strukturell kritik av vårt samhälle. En förutsättning som gör kritiken helt upptagen med en förenklad fokus som, i detta fall, vem som inte borde vara med.

I verkligheten finns det inte något radikalt innehåll i videon överhuvudtaget utan plattityder och ett omstrukturerande av mänskliga värden i ekonomiska termer. Videon (och därmed talet) spelar snarare som en neoliberal reklam för investering i en exploaterad invandringsarbetskraft. Talet i videon bönfaller att man inte ska hålla sig högre än en annan person på grund av ”hudfärg, religion, kön, sexuell läggning”, dvs. olika identitetsgrupper, men de ekonomiska relationerna står ominöst onämnda. Videon fortsätter och artisterna kräver att bedömning av människor ska komma ifrån ens handlingar och personlighet, att man ska få ett arbete som anpassar ens meriter och en bostad som ens inkomster räcker till. Språket använt här känns ovanligt ekonomiskt i förhållande till ens rättigheter, och skulle kunna användas till en konservativ förklarning till varför de allra flesta arbetande invandrarna står nederst på arbetsmarknaden och inkomstskalan (dvs. samhällets hierarki). En neoliberal princip är att reducera värden till en ekonomisk uppfattning, och här ser vi värden som, till exempel, integritet som efterträds av kravet att finnas i det stående kapitalistiska systemet. Videon blir snarare ett slags bekräftelse av samhällets struktur än en strukturell kritik. Principerna uttalade i kampanjen passar den kapitalistiska/neoliberala filosofin av de flesta konservativa partier i västvärlden.

Europa är beroende av öppen invandring för att tillfredsställa den vacklande naturen av den kapitaliska arbetsmarknaden. Språkbrist och låga eller oförenliga utbildningar gör att invandrare användas för att fylla arbeten nederst på marknaden och kraven uttalade i ”Jag är Jason” videon är en bekräftelse av den verkliga rasistiska strukturen. Invandrare eller minoritetsgrupper ska kunna köpa (bostad) eller sälja (arbete) som alla andra; detta är precis vad kapitalism lovar först och främst – bara de accepterar deras plats i den sociala hierarkin. Att bedömas av ens klass- eller ekonomiska position i samhället får inte trotsas. Människans värde är förmågan att skapa kapital.

Häri ligger den ironiska sanningen av Sverige Demokraternas position: de är (delvis medvetet) fullständigt beroende på invandrarna de försöker utesluta. För det första på ett ekonomiskt sätt, och för det andra behöver de en syndabock som orsaken till kapitalismens fundamentala antagonismer (precis som Hitler behövde den nazistiska idén av Judarna). Men det är viktigt att se att den första ekonomiska determinationen är inneboende oskiljaktig från den andra rasistiska determinationen.

En populär ökning av identitetspolitik passar med dagens begär att skapa en konkret identitet. Emellertid börjar de radikala frågorna om samhället försvinna. Modern kapitalism trivs på internal skillnad, och hänvisning till enskilda problem, trots att de är viktiga i sig, saknar de uppmärksamhet till de grundläggande antagonismerna i samhället.  I ”Jag är Jason” ser man den felriktade kritiken som präglar en identitetspolitik där den radikala positionen blir bara tomma ord.

Eoghan Shortall.

Annonser